Alltså när jag tänker tillbaka så inser jag hur roligt jag haft sista 5 åren i mitt liv! Även om vi fått kämpa emot endel idioter som gett oss både stora berg att bestiga, djupa helvetesgap att ta oss över, tornados att ta oss igenom osv så har vi bannemig fixat det tillsammans även om de skapat endel osämja, tankar, funderingar, tårar så har det gjort vår kärlek så otroligt stark så finns nog ingenting som kan skada oss längre, vet att Daniel hade offrat en kroppsdel för min skull o jag tvivlar inte en sekund på honom. Har aldrig känt mig så älskad av någon som jag gör av honom, o då menar jag verkligen det. Tror t.o.m han älskar mig mer än min mamma gör, o min mamma älskar mig mkt. 

Näe men ni fattar vad jag menar! Jag har ändå fyra barn, med två olika även om livet ärligt hade vart lättare om alla va med en. 

Okej att jag är äldre, mer mogen, erfaren osv nu. Jag har växt som fan som människa. Jag är självständig. Jag behöver ingen annan för att överleva! Jag lever inte på någon..

Märkt extra mycket nu efter andra gången ensam med alla fyra barnen när daniel vart flera dagar i sthlm. Jag klarar mig själv utan panik! Bad t.o.m om att få behålla Melanie o Melissa lite extra för att ha lite mysigt själva.

Men ett helt liv kan förändras helt beroende på vem man lever ihop med. Jag tycker alltid jag fått lära mig att vara självständig, visa att jag kan själv. Men när jag tog mig igenom första o förhoppningsvis enda seperationen med barn utan hjälp av någon förutom vid flytten så insåg jag att jag inte behöver någon annan för att klara mig, vilket har resulterat i att jag kanske skämmer bort min man lite!

Visst ibland är även jag trött och utmattad, men sen är det skillnad på att ha insett att man kan själv o när man trodde att man behövde någon för att klara sig. O det är skillnad på att göra saker för någon som uppskattar det än någon som begär allt av dig! 

Klart man kan vara lycklig o göra saker för någon om den man gör det för ser det, uppskattar det och berömmer en. Jag hade inte gjort allt jag gör hela dagarna om det inte vore för att någon visar sin tacksamhet.

En gång sa en person "jag skulle aldrig tacka min man för att han gör något som för mig är självklart" o det är så fel!

När någon tog förgivet att jag skulle sköta hela hemmet, ta hand om barnen, laga mat, handla osv. Även om jag blev sjuk skulle jag lösa det, ville någon festa, jobba över ofta eller liknande efter en jobbig vecka med småbarn så skulle jag stå där med ett leende utan gnäll.

Med barn som knappt visste vad sova var, jag amma varannan timme dygnet runt o vid sjukdomar sov dom inte alls. Jag var helt slut o det var ingen som såg allt jag gjorde även om jag kämpade på! 

Klart att det blir svårt att vara lycklig! Även om jag är äldre idag, mer erfaren så är jag lyckligare idag..

Jag gör precis lika mycket idag, om inte mer eftersom det finns fler barn idag. Men idag är det iallafall någon som ser mig, hör mig o gör saker som jag känner visar att det jag gör är värt det. Visst vissa dagar kanske jag behöver lite extra, o jag vill inte känna att någon tar mig förgivet.

Hade inte Daniel gett mig kärlek varje dag, skickat gulliga sms, kommit hem o gett mig beröm varje dag för vad jag gör och gjort, överraskat mig, hade han inte tackat för maten o visat mig hur tacksam han är för att jag kanske tvättade tvätten jag bad honom om. 

Så är det ganska klart att jag hade blivit gnällig, bitter och olycklig! O dom dagarna han gör saker självmant utan att jag BER honom så blir jag lyckligast i världen o jag berömmer honom för det han gjort. 

Andra kanske bara ser att man ska hjälpas åt med allt o det är självklart o att man inte skall tacka varann! Men hade han inte gjort det så hade det inte vart lika lockande att göra allt det jag gör, o han hade kanske inte gjort om det han gjorde om jag inte såg det eller blev glad..

Jag är ledsen men sån är jag, tar man mig förgivet så blir jag en "bitter" människa. Uppskattar man mig så blir jag glad o det blir roligt att göra något för den.. 

Så alla som ogillar mig, de rör inte mig i ryggen för jag är som sagt bara "otrevlig" om det finns en anledning o det är om du behandlar mig fel. För jag älskar att skämma bort människor, ta hand om andra, ge bort saker o göra saker för folk.

Men börjar man ta det förgivet, gnäller, inte ser det jag gör eller inte uppskattar det så dröjer det inte länge innan det märks på mig att jag stänger av o om jag gör det är jag inte rolig. Men jag är trött på att ta skit, trött på elaka människor o tänker inte slösa mer tid o energi på tjuvar som själ min glädje i livet! Jag lever bara en gång o jag vill leva här och nu, med människor som älskar mig, ser mig, uppskattar mig, är ärliga så jag kan vara mig själv o leva fullt ut med min familj ❤