Säger förlåt redan nu, då jag förmodligen kommer få många reaktioner på detta. Men jag måste få ur mig lite tankar jag går och bär såhär nu när min pms är i full rulle mot min kropp.. men helt ärligt är jag så ledsen.
Men ändå inte för jag är en ensamvarg. Jag är van vid att va ensam, iallafall i perioder. Och det enda jag lider av att jag har flyttat många gånger under min uppväxt, för jag har fått mina "bästavänner" som jag sedan fått flytta ifrån.
Sen komma hit mitt i 9an, börja gymnasiet och efter gymnasiet flyttade alla mina vänner. Och sen har man fått skaffa nya vänner när man fått barn osv osv.
Men ibland undrar jag om det är något fel på mig. För jag har verkligen bara "ytliga" vänner, såna som man bara hör av ibland, speciellt om dom behöver hjälp med något. Antigen om man har lite problem men behöver prata om eller om man behöver laga bilen, för jag lever ju ihop med en mekaniker! Och en eloge för dom som faktiskt betalar för sig eller som vi brukar resonera med vänner ge och ta, ger man så får man. Men om man sällan hörs av så blir det ju lätt att man bara hörs när man behövs igen. Vilket gör ont.
Visst kommunikation går från två håll, det kanske ligger hos mig men jag vill ha vänner som hör av sig mer än när dom behöver mig. Och jag har någon spärr i mig att om någon vill ha mig i sitt liv så hör den av sig. På ett eller annat vis. Jag kanske borde bli bättre på att höra av mig. Men ibland gör jag det och frågar om man ska ses, då kanske personen inte kan men nästa tillfälle ser jag personen med någon annan, då känner inte jag att viljan av att ses var lika ömsesidig. Så jag ger upp.
Men kan inte hjälpa det, vad gör jag för fel. Jag upplever att många tycker om mig, tycker gott om mig. Men jag saknar att ha en bästa vän. En vän jag pratar med nästan dagligen, som vill ses ofta. Som vill hitta på saker. Som älskar hela mig och min familj. Som vill umgås med mig, mina barn.
Som kan ringa mig när som helst, kan skriva när som helst. Och där har vi problemet, dom flesta har sina barndomsvänner som sitter i.. men jag har ju lämnat alla mina vänner genom alla flyttar, vissa har jag kontakt med än. Men det är ju samma där! Det är sånt avstånd så kan ses inte speciellt ofta men vi har kontakt då och då.
Mitt stora problem är även att jag har så svårt för att ta kontakt med människor, jag är rädd för att bli sårad. Men det leder ju inte till relationer.. men sen förväntar jag mig samma sak tillbaka så jag blir så ofta besviken. Jag vill att vänner ska göra det jag hade gjort för dom! Men är inte ofta jag får det tillbaka..
Förlåt, det är min pms som talar. Men jag saknar faktiskt än äkta vän.
Men ändå inte för jag är en ensamvarg. Jag är van vid att va ensam, iallafall i perioder. Och det enda jag lider av att jag har flyttat många gånger under min uppväxt, för jag har fått mina "bästavänner" som jag sedan fått flytta ifrån.
Sen komma hit mitt i 9an, börja gymnasiet och efter gymnasiet flyttade alla mina vänner. Och sen har man fått skaffa nya vänner när man fått barn osv osv.
Men ibland undrar jag om det är något fel på mig. För jag har verkligen bara "ytliga" vänner, såna som man bara hör av ibland, speciellt om dom behöver hjälp med något. Antigen om man har lite problem men behöver prata om eller om man behöver laga bilen, för jag lever ju ihop med en mekaniker! Och en eloge för dom som faktiskt betalar för sig eller som vi brukar resonera med vänner ge och ta, ger man så får man. Men om man sällan hörs av så blir det ju lätt att man bara hörs när man behövs igen. Vilket gör ont.
Visst kommunikation går från två håll, det kanske ligger hos mig men jag vill ha vänner som hör av sig mer än när dom behöver mig. Och jag har någon spärr i mig att om någon vill ha mig i sitt liv så hör den av sig. På ett eller annat vis. Jag kanske borde bli bättre på att höra av mig. Men ibland gör jag det och frågar om man ska ses, då kanske personen inte kan men nästa tillfälle ser jag personen med någon annan, då känner inte jag att viljan av att ses var lika ömsesidig. Så jag ger upp.
Men kan inte hjälpa det, vad gör jag för fel. Jag upplever att många tycker om mig, tycker gott om mig. Men jag saknar att ha en bästa vän. En vän jag pratar med nästan dagligen, som vill ses ofta. Som vill hitta på saker. Som älskar hela mig och min familj. Som vill umgås med mig, mina barn.
Som kan ringa mig när som helst, kan skriva när som helst. Och där har vi problemet, dom flesta har sina barndomsvänner som sitter i.. men jag har ju lämnat alla mina vänner genom alla flyttar, vissa har jag kontakt med än. Men det är ju samma där! Det är sånt avstånd så kan ses inte speciellt ofta men vi har kontakt då och då.
Mitt stora problem är även att jag har så svårt för att ta kontakt med människor, jag är rädd för att bli sårad. Men det leder ju inte till relationer.. men sen förväntar jag mig samma sak tillbaka så jag blir så ofta besviken. Jag vill att vänner ska göra det jag hade gjort för dom! Men är inte ofta jag får det tillbaka..
Förlåt, det är min pms som talar. Men jag saknar faktiskt än äkta vän.