Jag saknar tiden då jag jobbade, då jag alltid lekte med massa smink, o då jag alltid färga mitt hår
i massa fräcka färger, då jag alltid hade coola naglar, då jag alltid fick massa komplimanger av
alla underbara kunder, som berättade hur fräck jag alltid var i håret, hur snygga naglar jag hade,
hur fin jag alltid var runt ögonen... jag saknar cindy, "tjejen som alltid har olika frisyrer"
jag saknar att vara jag!

Nu är jag bara en gravid jävla anka som inte ens kan gå en normal promenad utan att magen ska expodera av
sammandragningar, inte ens kan plocka ur diskmaskinen utan att få ont i magen, som knappt orkar sminka sig.
som helst vill gå helt jävla naken för det är skönast så.
Ingen bh som börjar kännas förliten för att brösten är två jävla meloner, inga troser som sitter åt för
att magen är en stor jävla badboll, inga linnen som sitter åt o visar hur jävla tjock man är!
o inga mjukis som bevisar att man inte kan ha några jeans längre.

Många säger att det är underbart att vara gravid, finns folk som älskar det ..

o vi har ju dom som har bevis på det som ständigt skaffar fler barn, en efter en efter en efter en, o så står dom där med 13 kids.
jag har iofs inte fått hålla mitt barn än, jag har inte fått känna känslan att få se sitt barn för
första gången, ja har inte fått se mitt barn ligga mot mitt bröst, ja har inte fått se mitt barn skratta för första gången, så ja.. okej jag ska väl inte säga så mkt än, jag har inte fått känna, "fyfan, så jävla värt det var" än
ja har ju bara fått uppleva hur det är att vara 100 kg tyngre,
ha ischias ikläm, där hunden bara putter mig 5 cm åt sidan o ja börjar gråta, hur jag har sån foglossning så att alex får hjälpa mig ur sängen vissa dar o tårarna sprutar, där jag har mitt silkeslakan som ska hjälpa mig att vrida mig ur i sängen från ena sidan till andra sida, o från andra sidan till ena sidan.. för hur jag än ligger
så somnar mina revben, o dom börjar bränna av smärta..
och får leva med att sova halvdåligt, så jag här minne fiskmås.. o glömmer bort vart jag lägger mina saker.

Jag låter som en jävla bitterfitta, som tycker mest synd om mig själv i hela världen..
när det faktiskt finns folk som har det så jävla mkt värre, folk som inte har någon mat, som inte har några kläder,
folk som kämpar för sitt liv, folk som kämpar för ens kunna få ett barn, som hade gjort vad som helst för att få vara jag.. o kunna bära sitt eget barn..

Jag vet, förlåt! jag är jävligt dum! men mina jävla hormoner fuckar sönder min hjärna, o jag vill kunna leva normalt. Jag vill kunna göra vanliga vardagssysslor.. vad är meningen med att bara ligga hemma?

MEN, första gången du ser det lilla livet på ultraljudet, o första gången du får höra hjärtljuden, o första gången du hajjar att det är bebisen som sparkar, lr första gången du håller din hand mot magen o känner hur en fot rör sig på insidan, o första gången du trycker på magen o bebisen sparkar tillbaka, o hur du känner att din bebis har hicka för att hela magen hoppar, så är det en sån obeskrivlig känsla. Just då glömmer du alla besvär!
förutom när den lilla ligger o sparkar mot dina onda revben! mindre skönt dock.

ena dagen älskar jag mitt liv o jag är hur jävla lycklig som helst, nästa dag ligger jag o storlipar för att mitt liv suger! o det värsta av allt är att har man inte vart i min sits, med alla dessa hormoner så tror man
är jag är helt korkad! Ni ska bara höra alla historier jag hört av alla som vart gravida i min närvaro.

änsålänge är jag mild, fan.. kan ju knappt ha sex utan att min mage är ivägen?