Igår var det som att gå in i en vägg med känslor! Att samtidigt inte förstå vad son är fel eller varför du är ledsen..Det händer även endel saker runt omkring som jag inte kan göra något åt och att känna denna känsla, att inte kunna göra något. Att det inte spelar någon roll vad jag säger eller gör! Jag vill ju göra allt för att skydda mina barn.. att vakna av oroskänslor försöka hindra att saker sker o så har det redan skett. Att en annan människa kan få en att känna sån avsky o man bara får infinna sig att det är så. Att känna denna oro över vad som händer, att behöva känna dessa känslor pga saker man ändå inte kan påverka. Jag har gråtit och gråtit. Med en klump i halsen, tårar i ögonen o locken svullna.. en trötthet utan dess like. Och ett samvete som gnager hål i själen för att du inte orkar allt du borde. Jag är så jävla tacksam att det finns folk som förstår, som stöttar och som tröstar mig. Att min pojkvän tar hand om mig när jag känner mig så jävla ledsen när jag vill så jävla mycket men jag orkar inte.. om ni bara hade vetat hälften av mina känslor, tankar o funderingar.. Men jag säger det bara en gång, mitt tålamod börjar tryta. Snart orkar jag inte vara snäll längre! Ingen sårar eller skadar mina barn, för jag kämpar varje dag för att mina barn ska ha det bra o man tänker på vad man säger till småbarn. Jag jobbar och sliter även in i det sista när jag inte mår bra, för jag vill inte leva på bidrag. Och jag vill klara mig själv, jag vet att vi är två i vårt hushåll men jag vill aldrig i hela mitt liv känna mig beroende av en annan människa. Och jag vill att Daniel ska förstå att jag älskar honom för den han är, jag behöver inte honom för pengar. Utan jag behöver honom för han får mig trygg och lycklig, så fin som han vart nu när jag är ledsen. Utan honom vet jag inte vad jag hade gjort ♡